Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

måndag 12 maj 2008

2.7 Chateau Grimaldi


Vi söker oss tillbaks förbi vår restaurang där amerikanarna fortfarande sitter och äter sin lunch och går upp för trapporna till Château Grimaldi. Innanför dörren sitter en äldre herre som granskar vår biljett från Renoirmuséet. Allt är i sin ordning och vi kan gå in. Det som först möter oss är ett stort öppet rum, något som experterna kallar patio. Runt den öppna platsen finns pelare och jag anar mig till att det finns öppna korridorer på följande våning ovanför oss. När jag tittar upp i den öppna gården ser jag att det inte finns något tak utan att jag kan se himlen ovanför. Det är alltså ute fast det är inne. I ena hörnet ser jag ett stort träd, som enligt guiden skall vara ett tvåhundraårigt pepparträd. Duvorna verkar gilla trädet enligt vad jag kan se på marken. Vi kommer in i ett olivmuseum med mängder av gamla redskap, krukor och tavlor som visar hur traditionen sett ut förr i tiden.

Då kommer jag plötsligt på att jag inte kom ihåg att fråga vakten varför de flaggar på halvstång och går tillbaks. Han förklarar på franska att det har med attentatet i Madrid att göra. Jag visar att jag är lite förundrad, eftersom det ju är flera dagar sedan. Sedan berättar jag att vi kommer från Norden och att vi tycker att det är lugnt och bra idag. Han förklarar – mest på franska – att det är lugnt i mars-april och maj. När jag frågar hur det är i juli så ruskar han bara häftigt på huvudet, låter ögonen rulla i huvudet och ruskar med händerna som om han ville ruska av sig både svett, myggor och turister på en gång. Vi har redan tidigare förstått att juli-augusti inte är något paradis här och hans gester visar mycket tydligt att han är av exakt samma åsikt.

Jag går in till frun och vi fortsätter vandringen. Vi kommer till ett rum, som har en fantastisk takmålning. Där finns målade pelare, valvbågar, hästar, kuskar och många andra motiv. Det blir lite tungt att titta rakt upp i taket eftersom det är där målningarna är. Enligt guideboken roade sig piemontesiska soldater, som ockuperade slottet 1815 att använda takmålningen för att skjuta prick. Några hål lyckas vi se eller åtminstone inbillar vi oss det. I övrigt är nog takmålningen fullständigt restaurerad. Vi kommer ut till korridoren igen. När vi nu ser över räcket så kan vi både se ner på bottenvåningen och upp mot himlen mellan pelarna.
Vi går upp ytterligare en våning och finner nu den mycket märkliga tavelsamlingen av Suzy Solidor. Hon var en sångerska på 1930-talet som under sin livstid målades av inte mindre än 244 olika konstnärer. Hon bodde de sista 25 åren i Cagnes och donerade sedan 40 av konstverken till museet. Av konstverken framgår troligen med önskvärd tydlighet att hon var en mycket vacker kvinna. Eftersom hon valt så många och så olika konstnärer så kan hon ses i många stilar. En del framställer henne så att man nästan förväntar sig att hon skall röra på sig, andra så att man måste ha en livlig fantasi för att ens kunna se att det är en kvinna. En del har valt att avbilda henne med kläder och en del tyckte tydligen att det inte behövdes. Men hur som helst är det en intressant konstutställning och många frågor som snurrar i huvudet när vi går ut. Jag är knappast den sista som undrar. I alla fall är jag inte den första för Mats Ronander sjöng redan för tio år sedan:


Så många män som tog porträtt
för alla kvinnor du förlett
Jag undrar vem du var, Suzy Solidor
Som i cabarén i haut-de-cagnes
En tid då rivieran brann
Som himlen i Provence, Suzy Solidor

Vi går ut från utställningen och passerar ett pyttelitet kapell. Det är nog avsett för en eller två personer. Vi tittar bara in och går vidare. Då får jag får syn på en trappa som går ännu högre upp. Naturligtvis måste jag undersöka den. Frun stannar där hon tycker att det verkar säkrare. Jag hittar snabbt ytterligare en trätrappa som går upp och upp och upp och till sist så kommer jag genom en röd trädörr ut på taket till slottet. Oj, vilken fin utsikt! Det här hade jag inte riktigt väntat mig. Det är lite synd om Helena där nere, men jag vet vad hon tycker om branta trappor, så jag nöjer mig med att se mig omkring och föröka fånga några minnesbilder även åt henne.

Väl nere hos Helena igen så börjar vi tycka att vi kan det här stället - eller så är vi tillfälligt lite trötta. Hur som helst, så bestämmer vi oss för att gå ut ur slottet och ut i solskenet igen. Vid vårt stamlokus hälsar personalen fortfarande vänligt på oss. Vi kommer ut på det lilla torget och ser att det ännu strosar en del turister där.
Nu måste vi ta farväl av Château Grimaldi för denna gång och börjar gå nerför stentrappan. Den röda svenskregistrerade bilen är borta och vi kommer ner till vår lilla blå. Frun ser att backspegeln på hennes sida har fått en smäll. Jag ser och inser att jag nog parkerat lite väl långt ut från väggen. Jag börjar förstå damen som hoppade ut på passagerarsidan. Det har gett henne och de andra möjlighet att parkera en halvmeter närmare stenväggen. Man är ju inte van med det hemifrån. Det är ju sällan man parkerar på fel sida så att säga och bredden på vägar tycks vara en annan här. Än en gång är vi nöjda över att vi valde en liten bil.

Inga kommentarer:


Musee Ephrussi de Rothchild