Efter några minuters väntan släpps vi in och kan sätta oss ner i väntan på en servitör. Vi sätter oss mitt i salen så vi har uppsikt över alla andra i restaurangen. Snabbt börjar restaurangen fyllas och så kommer vår servitör med menyn. Idag har vi en kort mörkhårig äldre men mycket alert rask gentleman, som servar oss.
Han ger oss menyn och vi börjar studera den. Även här är det naturligtvis trerätters som gäller. Bland förrätterna kan jag läsa terrine … forestieré … crudites, casolette … moules à la provencale, escargots, salade mozzarella, salade parisienne. Bland huvudrätterna hittar vi onglet grillée, Daurade Provencale, aloette sans tête à l’ancienne, anduilette grillé, escalope , lasagne och truite menuiere. Vad oglet är lyckas jag inte hitta i min lista. Daurade har vi doftat på. Sniglar känner vi från förr. Vad salladerna innehåller är ju svårt att veta, men man kan ju ha idéer. Aloette betyder lärka och tête betyder huvud. Det de har på menyn är faktiskt ingen fågel utan huvud utan en klassiker i det provencalska köket; nämligen det vi kallar järpar eller oxrullader. À l’ancienne betyder dessutom att de gör det på gammaldags sätt. Sedan har de en grillad inälvskorv och den bekanta kalvschnitseln, lasagne och forell med mjöl om jag minns rätt.
Frun vill pröva deras parisiska sallad, medan jag självfallet ännu en gång vill pröva deras sniglar. Även om detta nu kostar en Euro extra. Vi studerar vinlistan och ser att de har valt ett Côtes de Provence-vin åt oss. Det kommer från Château Ferreges och vi väljer deras rosévin, som heter Mon Plaisir.
Servitören rusar mellan borden och vi lyckas få hans uppmärksamhet och kan göra beställningen. Nuförtiden kommer jag till och med ihåg att beställa vatten helt automastiskt. Vi ser att nästan alla bord nu är upptagna. Vi verkar ha valt ett populärt matställe idag och det bådar ju gott. Vi har ju gjort några missar under resan. Nu är det ju ändå långt från högsäsong så vi undrar hur de skall klara anstormningen under semestertid, när det redan nu är trångt här. Vid bordet bakom Helena sitter en ensam man. Han får in en sallad stor som en pyramid. Hur lyckas de få så mycket på en tallrik? Han tänker tydligen inte ta en trerättersmeny.
Så kommer servitören med en underbar talltik med sniglar åt mig. Jag räknar till tolv sniglar. Och det här kallar de förrätt! Jag förstår att de måste ta en Euro i supplimang av den, som vill ha sniglar till lunch! Frun får en underbar tallrik med en bit paj och sallad med färska grönsaker. Vinet verkar vara buteljerat i Pourcieux. De har till och med telefonnumret på flaskan ifall man skulle vilja ha mer av det. Vinet är svalt och friskt.
Vi börjar vara vana med att maten skall vara god nu. Det var nog helt enkelt några misstag i arbetet som vi, eller speciellt jag, stötte på i början. Nu radar vi upp den ena underbara menyn efter den andra. Ändå går vi mest in på ställen, som råkar komma i vägen. Tur att jag fick träna på den lilla snigeltallriken tidigare. Med samma takt på bröd och sniglar som hemma så skulle jag bli proppmätt bara på förrätten.
Jag har ett speciellt förhållande till dessa sniglar och det är därför som jag gärna vill pröva på dem nu när jag har en chans. För många år sedan när jag bestämde mig för att lära mig laga lite mat så köpte jag en kokbok av Cattelin. Senare har den blivit en klassiker bland mina kokböcker och i mitt kök. Trots att jag nu har nästan två meter kokböcker på hyllan så går jag gärna tillbaka till den första. Ett av de första recept jag provade var just sniglar Bourguignonne. Cattelin var visst en av de första som serverade sniglar i Sverige och receptet lockade mig. Även om detta är sniglar à la Provencale, så förstår jag inte vad skillnaden skulle vara till de burgundiska sniglarna. Å andra sidan så ligger ju Burgund bara runt hörnet. Minns jag rätt så hörde det nuvarande Provence till konungariket Burgund någon gång i början på förra årtusendet. Mattraditioner är envisa!
Vitlöksångorna står täta kring borden som vanligt då förrätterna är uppätna och huvudrätterna börjar komma in till höger och vänster. Servitören dukar av vårt bord och kommer in med våra huvudrätter. Frun får en stor tallrik med en välbultad ljus kalvschnitzel med pommes frites och kalla och varma grönsaker. Själv får jag en tallrik med oxrullader och pommes frites och sallad. Det skall bli skoj att pröva deras huvudlösa lärkor. Frun ser lika nöjd ut som vanligt. Även jag är mycket nöjd med mitt val.
Frun noterar att hon har fått en liten rund hög med något som är varmt och gott. Hon misstänker att det kan vara squash, men undrar hur kocken fått det så delikat. Självfallet försöker jag få servitörens uppmärksamhet och när jag lyckas så frågar jag som vanligt. Han förklarar på flytande franska att det är courgetter med crème fraîse au four. Vilket betyder att Frun hade riktiga misstankar. Tur att jag försökt lära mig lite från matlistan så att jag kan följa med när han förklarar. Nå, han förklarar ju som vanligt här nere även med händerna hur formen sätts in i ugnen. Helena förklarar att jag måste försöka laga något liknande när vi kommer hem.
Så börjar vi närma oss slutet av det som troligen blir vår sista trerättersmeny på resan. När vi kommer tillbaka till Cagnes ikväll är det antagligen rätt sent och vi är båda trötta efter en lång dags färd. Dessutom skall vi upp i svinottan i morgon eftersom planet far så tidigt och vi dessutom skall ställa fram klockorna till sommartid. Men vi har ju ännu efterrätten kvar. På menyn stod fromage eller Dessert. Ost är ingen intresserad av idag. Jag har noterat att bakom Helenas rygg står ett stort glasskåp med olika små tårtor som tydligen de andra gästerna beställer av eftersom servitörerna allt oftare går dit för att hämta något.
När servitören än en gång rusar förbi vårt bord så vinkar jag på honom och han kommer för att höra vad vi denna gång har att fråga. Efterrättslistan kan han utantill och rabblar snabbt upp alla deras hembakta kakor, sorbeter och glasser. Vi hinner uppfatta att han även nämner tarte .. fraise, som ju borde betyda jordgubbstårta. Det tycker vi låter bra, så jag beställer två stycken. Servitören går raskt till skåpet rakt framför mig och öppnar dörren och tar med sig två små tartletter och ger dem mycket artigt åt oss.
Nu när vi har dem framför oss så kan vi se att det snarare är en liten frukttårta för de har även plockat med vinbär och blåbär. God är den hur som helst. Det passar ju bra nu mot slutet av vår vårresa att vi även får en försmak av hösten i Provence. Servitörerna rusar mellan borden eftersom restaurangen är så gott som fullsatt. Vi undrar hur de klarar sig under sommaren då turisterna samlar sig i Provence. Svaret får jag när jag så småningom försöker söka upp en lämplig sandlåda. Det visar sig att på andra våningen finns en sal med dubbelt så många sittplaster. Dessutom kan de självklart placera bord ute på trottoaren. Idag sitter det ingen där, inte ens någon seg turist.
Snälla som vi är så betalar vi för oss som vanligt och går ut från restaurangen. En del har redan gått men största delen sitter kvar. Vi börjar vänja oss med att sitta och äta en och en halv eller två timmar. Inget problem. Så när vi stiger upp efter nästan två timmar vid lunchbordet så vet vi att det är dags att äta igen om en si så där fem timmar och igen sitta och äta i två timmar. Det är ju tur att de inte äter middag klockan fem i alla fall. Vi måste ju hinna se något mellan måltiderna också! Men under resan så här långt har det fungerat bra med vårt schema eftersom vi har lagt in två timmar för lunch och två timmar för middag varje dag.
Han ger oss menyn och vi börjar studera den. Även här är det naturligtvis trerätters som gäller. Bland förrätterna kan jag läsa terrine … forestieré … crudites, casolette … moules à la provencale, escargots, salade mozzarella, salade parisienne. Bland huvudrätterna hittar vi onglet grillée, Daurade Provencale, aloette sans tête à l’ancienne, anduilette grillé, escalope , lasagne och truite menuiere. Vad oglet är lyckas jag inte hitta i min lista. Daurade har vi doftat på. Sniglar känner vi från förr. Vad salladerna innehåller är ju svårt att veta, men man kan ju ha idéer. Aloette betyder lärka och tête betyder huvud. Det de har på menyn är faktiskt ingen fågel utan huvud utan en klassiker i det provencalska köket; nämligen det vi kallar järpar eller oxrullader. À l’ancienne betyder dessutom att de gör det på gammaldags sätt. Sedan har de en grillad inälvskorv och den bekanta kalvschnitseln, lasagne och forell med mjöl om jag minns rätt.
Frun vill pröva deras parisiska sallad, medan jag självfallet ännu en gång vill pröva deras sniglar. Även om detta nu kostar en Euro extra. Vi studerar vinlistan och ser att de har valt ett Côtes de Provence-vin åt oss. Det kommer från Château Ferreges och vi väljer deras rosévin, som heter Mon Plaisir.
Servitören rusar mellan borden och vi lyckas få hans uppmärksamhet och kan göra beställningen. Nuförtiden kommer jag till och med ihåg att beställa vatten helt automastiskt. Vi ser att nästan alla bord nu är upptagna. Vi verkar ha valt ett populärt matställe idag och det bådar ju gott. Vi har ju gjort några missar under resan. Nu är det ju ändå långt från högsäsong så vi undrar hur de skall klara anstormningen under semestertid, när det redan nu är trångt här. Vid bordet bakom Helena sitter en ensam man. Han får in en sallad stor som en pyramid. Hur lyckas de få så mycket på en tallrik? Han tänker tydligen inte ta en trerättersmeny.
Så kommer servitören med en underbar talltik med sniglar åt mig. Jag räknar till tolv sniglar. Och det här kallar de förrätt! Jag förstår att de måste ta en Euro i supplimang av den, som vill ha sniglar till lunch! Frun får en underbar tallrik med en bit paj och sallad med färska grönsaker. Vinet verkar vara buteljerat i Pourcieux. De har till och med telefonnumret på flaskan ifall man skulle vilja ha mer av det. Vinet är svalt och friskt.
Vi börjar vara vana med att maten skall vara god nu. Det var nog helt enkelt några misstag i arbetet som vi, eller speciellt jag, stötte på i början. Nu radar vi upp den ena underbara menyn efter den andra. Ändå går vi mest in på ställen, som råkar komma i vägen. Tur att jag fick träna på den lilla snigeltallriken tidigare. Med samma takt på bröd och sniglar som hemma så skulle jag bli proppmätt bara på förrätten.
Jag har ett speciellt förhållande till dessa sniglar och det är därför som jag gärna vill pröva på dem nu när jag har en chans. För många år sedan när jag bestämde mig för att lära mig laga lite mat så köpte jag en kokbok av Cattelin. Senare har den blivit en klassiker bland mina kokböcker och i mitt kök. Trots att jag nu har nästan två meter kokböcker på hyllan så går jag gärna tillbaka till den första. Ett av de första recept jag provade var just sniglar Bourguignonne. Cattelin var visst en av de första som serverade sniglar i Sverige och receptet lockade mig. Även om detta är sniglar à la Provencale, så förstår jag inte vad skillnaden skulle vara till de burgundiska sniglarna. Å andra sidan så ligger ju Burgund bara runt hörnet. Minns jag rätt så hörde det nuvarande Provence till konungariket Burgund någon gång i början på förra årtusendet. Mattraditioner är envisa!
Vitlöksångorna står täta kring borden som vanligt då förrätterna är uppätna och huvudrätterna börjar komma in till höger och vänster. Servitören dukar av vårt bord och kommer in med våra huvudrätter. Frun får en stor tallrik med en välbultad ljus kalvschnitzel med pommes frites och kalla och varma grönsaker. Själv får jag en tallrik med oxrullader och pommes frites och sallad. Det skall bli skoj att pröva deras huvudlösa lärkor. Frun ser lika nöjd ut som vanligt. Även jag är mycket nöjd med mitt val.
Frun noterar att hon har fått en liten rund hög med något som är varmt och gott. Hon misstänker att det kan vara squash, men undrar hur kocken fått det så delikat. Självfallet försöker jag få servitörens uppmärksamhet och när jag lyckas så frågar jag som vanligt. Han förklarar på flytande franska att det är courgetter med crème fraîse au four. Vilket betyder att Frun hade riktiga misstankar. Tur att jag försökt lära mig lite från matlistan så att jag kan följa med när han förklarar. Nå, han förklarar ju som vanligt här nere även med händerna hur formen sätts in i ugnen. Helena förklarar att jag måste försöka laga något liknande när vi kommer hem.
Så börjar vi närma oss slutet av det som troligen blir vår sista trerättersmeny på resan. När vi kommer tillbaka till Cagnes ikväll är det antagligen rätt sent och vi är båda trötta efter en lång dags färd. Dessutom skall vi upp i svinottan i morgon eftersom planet far så tidigt och vi dessutom skall ställa fram klockorna till sommartid. Men vi har ju ännu efterrätten kvar. På menyn stod fromage eller Dessert. Ost är ingen intresserad av idag. Jag har noterat att bakom Helenas rygg står ett stort glasskåp med olika små tårtor som tydligen de andra gästerna beställer av eftersom servitörerna allt oftare går dit för att hämta något.
När servitören än en gång rusar förbi vårt bord så vinkar jag på honom och han kommer för att höra vad vi denna gång har att fråga. Efterrättslistan kan han utantill och rabblar snabbt upp alla deras hembakta kakor, sorbeter och glasser. Vi hinner uppfatta att han även nämner tarte .. fraise, som ju borde betyda jordgubbstårta. Det tycker vi låter bra, så jag beställer två stycken. Servitören går raskt till skåpet rakt framför mig och öppnar dörren och tar med sig två små tartletter och ger dem mycket artigt åt oss.
Nu när vi har dem framför oss så kan vi se att det snarare är en liten frukttårta för de har även plockat med vinbär och blåbär. God är den hur som helst. Det passar ju bra nu mot slutet av vår vårresa att vi även får en försmak av hösten i Provence. Servitörerna rusar mellan borden eftersom restaurangen är så gott som fullsatt. Vi undrar hur de klarar sig under sommaren då turisterna samlar sig i Provence. Svaret får jag när jag så småningom försöker söka upp en lämplig sandlåda. Det visar sig att på andra våningen finns en sal med dubbelt så många sittplaster. Dessutom kan de självklart placera bord ute på trottoaren. Idag sitter det ingen där, inte ens någon seg turist.
Snälla som vi är så betalar vi för oss som vanligt och går ut från restaurangen. En del har redan gått men största delen sitter kvar. Vi börjar vänja oss med att sitta och äta en och en halv eller två timmar. Inget problem. Så när vi stiger upp efter nästan två timmar vid lunchbordet så vet vi att det är dags att äta igen om en si så där fem timmar och igen sitta och äta i två timmar. Det är ju tur att de inte äter middag klockan fem i alla fall. Vi måste ju hinna se något mellan måltiderna också! Men under resan så här långt har det fungerat bra med vårt schema eftersom vi har lagt in två timmar för lunch och två timmar för middag varje dag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar