9.1 Morgon i Châteauneuf-du-Pape
Det är tyst när jag vaknar. Idag har vi inte några problem med någon kyl eller något värmeaggregat, som för oväsen. Inte hör jag några fåglar heller. Det är tyst, men jag kan se att solen skiner därute. Jag ser mig omkring i det stora rummet. Färgerna är lika klara som igår. Kan det här verkligen vara färger de själva har i sina rum eller är det bara för turister? De verkar nog lite väl grälla i min smak för att jag skulle vilja ha dem alltför länge. Någon dag är de häftiga, men i längden tror jag att det kan bli för mycket.
Idag har jag inte någon morgonpromenad inplanerad utan väntar på att Frun skall börja röra på sig. Så småningom börjar jag märka små livstecken och ger även mig själv tillkänna. Vi har en lång dags resa idag. Vi är på väg tillbaka till Cagnes-sur-Mer, men vi har några platser vi vill besöka under dagen. Programmet måste kanske anpassas efter vår lite lilla börs just nu, men man ska inte ge upp innan det är för sent.
Frun stiger upp och går till badrummet medan jag börjar packa det lilla vi tagit upp på rummet. Sedan byter vi platser och när båda är färdiga så går vi ut ur rummet och ner för trappan för att se om vi får någon frukost. När vi kliver in i det färggranna köket står allt redan färdigdukat.
Rummet där vi skall äta har klara gulröda stenväggar och ett brunt klinkergolv. En stor och inbjudande öppen spis står vid ena långväggen. Mitt i rummet står vårt dukade mörka träbord och några svarta järnstolar. Vi verkar vara helt ensamma. Så hör jag att någon skramlar till i rummet intill. Det är troligen värdinnan, som står i köket. Så kommer hon in.
- Bonjour Madame et Monsieur! Säger hon glatt.
- Bonjour Madame! Svarar vi i korus. Så frågar hon vad vi vill dricka och vi kan beställa vårt te. På bordet står redan frukosten uppdukad med de självklara baguetterna och de olika marmeladerna. Jag ser att hon även har lokal honung åt oss.
Vi sitter och småpratar tyst medan vi äter vår frukost. Så kommer plötsligt en man in och hälsar på oss och värdinnan. De verkar känna varandra väl och en livlig diskussion uppstår snabbt. Han sätter sig ner och blir serverad te, så tydligen är även han gäst i huset.
På väggen råkar jag se en skylt med texten Vin de Provence och funderar lite över det här med Provence och Rhône. Jag vet ju att vindistriktet Châteneuf-du-Pape räknas till Rhônevinerna även om området vad jag förstår ligger i Provence. Guideboken jag köpte på hotellet i Arles hette Provence. Där gick gränsen österut redan vid Marseille medan Aigues-Mortes nog fanns med. Häromdagen var vi till Aigues-Mortes och då såg jag att vi passerade departementsgränsen. Därför undrar jag lite var de själva anser att gränsen för Provence går. Kanske vår värdinna skulle kunna ha tid att upplysa oss om detta.
Deras diskussion pågår oavbrutet. Jag försöker höra mig för om samtalet eventuellt får någon paus, men det är svårt att avgöra, när man inte förstår ett dugg av vad de talar om. Ibland kommer det några välbekanta ord som mistral och vinicultur. Tydligen talar de om vinden, som vi känt de senaste dagarna och om vinodling. Men diskussionen går vidare och verkar aldrig ta slut.
Vi är färdiga med vår frukost, så vi stiger upp och tackar för oss och går tillbaka upp på rummet. Väskorna är färdigpackade så vi gör oss snabbt klara och jag börjar släpa ner väskorna till bilen. Då jag kommer in igen står Frun färdig att betala för oss så jag säger åt henne att jag har en fråga åt värdinnan. När hon kommer med kvittot så frågar jag henne om skylten med Vin de Provence och vad som är Provence och om Aigues-Mortes ligger i Provence. Hon verkar ha det hela väldigt klart för sig. Provence är de fem departementen: Var, Alpes-Maritimes, Alpes-de-Haute-Provence, Bouches-du-Rhône och Vaucluse. Det som är bortom Rhône är inte Provence och deras viner är Rhôneviner.
Det var skönt att höra. Nu vet jag det då i alla fall. En annan sak är att man sedan i Arles vill räkna med Camarque med Aigues-Mortes och Saintes-Maries-de-la-Mer eftersom vi och andra turister vill besöka dessa områden. Men det betyder även att vi har varit i Languedoc utan att vi mer tänkt på det. Den lilla trippen gav nog mersmak. Vi undrar vad som finns bortom kroken. Vin har de ju av överflöd och mat lär de nog ha även där.
Vi är färdiga med våra frågor, så vi tackar för oss och går ut på gårdsplanen. Väskorna är i bilen, så nu är det bara att öppna den stora järnporten och sätta oss i bilen och köra ut. Ett raskt skutt ur bilen och järngrinden är stängd och gården är lika tyst och osynlig som när vi kom.
Vår plan är nu att ta motorvägen tillbaka till Cagnes. Först borde vi göra några försök att få fram kontanter, men vi tänker inte ödsla hela dan på det. Dagens största mål är att se Maria Magdalenas kyrka i den lilla staden Saint-Maximin-la-Sainte-Baume. Staden lär vara liten men som många andra städer här har den ett långt namn. Vad jag har förstått finns det fler städer som heter St-Maximin och därför måste man precisera den mer. Det finns antagligen en större stad i närheten som heter St-Baume. Följaktligen heter denna stad St-Maximin vid St-Baume. Klart som korvspad igen.
Kartan tas fram och vi funderar hur vi skall köra för att kunna få tag i kontanter. Vi kunde fara via Arles, men det blir en rejäl omväg. Bankfröken tipsade om Carpentras, men det ligger inte heller längs vår väg. Vi ser Aix-en-Provence, som vi valt att inte besöka på den här resan. Staden verkar jätteintressant, men man hinner inte med allt på en resa. Det är en storstad och stora städer brukar innebära mer tid. Det ligger även en stad, som heter Salon-de-Provence på vägen. Den verkar mindre, men betydligt större än Châteauneuf-du-Pape så varför inte? Då har vi ännu chansen med Aix ifall det inte fungerar..
Frun noterar att de små pengar vi har kvar är sedlar. För att vi skall kunna köra på motorvägen så måste vi ha småslantar. Det är det som gäller, har vi lärt oss. Så vi börjar med att ställa vår kosa mot centrum för att växla lite pengar. Efter att ha kört omkring en kväll så är det lätt att hitta in till centrum. Det är bara några kvarter och så kan jag igen parkera bilen bredvid Office de Tourisme.
När jag blivit ensam i bilen ser jag det växer vild rosmarin bredvid bilen. Intressant. Detta kunde ju bli en trevlig souvenir från byn, så jag stiger ut ur bilen och bryter av några kvistar. Det skall bli skoj att lägga lite i något långkok när jag planerar in något Rhônevin i höstrusket därhemma
Det är tyst när jag vaknar. Idag har vi inte några problem med någon kyl eller något värmeaggregat, som för oväsen. Inte hör jag några fåglar heller. Det är tyst, men jag kan se att solen skiner därute. Jag ser mig omkring i det stora rummet. Färgerna är lika klara som igår. Kan det här verkligen vara färger de själva har i sina rum eller är det bara för turister? De verkar nog lite väl grälla i min smak för att jag skulle vilja ha dem alltför länge. Någon dag är de häftiga, men i längden tror jag att det kan bli för mycket.
Idag har jag inte någon morgonpromenad inplanerad utan väntar på att Frun skall börja röra på sig. Så småningom börjar jag märka små livstecken och ger även mig själv tillkänna. Vi har en lång dags resa idag. Vi är på väg tillbaka till Cagnes-sur-Mer, men vi har några platser vi vill besöka under dagen. Programmet måste kanske anpassas efter vår lite lilla börs just nu, men man ska inte ge upp innan det är för sent.
Frun stiger upp och går till badrummet medan jag börjar packa det lilla vi tagit upp på rummet. Sedan byter vi platser och när båda är färdiga så går vi ut ur rummet och ner för trappan för att se om vi får någon frukost. När vi kliver in i det färggranna köket står allt redan färdigdukat.
Rummet där vi skall äta har klara gulröda stenväggar och ett brunt klinkergolv. En stor och inbjudande öppen spis står vid ena långväggen. Mitt i rummet står vårt dukade mörka träbord och några svarta järnstolar. Vi verkar vara helt ensamma. Så hör jag att någon skramlar till i rummet intill. Det är troligen värdinnan, som står i köket. Så kommer hon in.
- Bonjour Madame et Monsieur! Säger hon glatt.
- Bonjour Madame! Svarar vi i korus. Så frågar hon vad vi vill dricka och vi kan beställa vårt te. På bordet står redan frukosten uppdukad med de självklara baguetterna och de olika marmeladerna. Jag ser att hon även har lokal honung åt oss.
Vi sitter och småpratar tyst medan vi äter vår frukost. Så kommer plötsligt en man in och hälsar på oss och värdinnan. De verkar känna varandra väl och en livlig diskussion uppstår snabbt. Han sätter sig ner och blir serverad te, så tydligen är även han gäst i huset.
På väggen råkar jag se en skylt med texten Vin de Provence och funderar lite över det här med Provence och Rhône. Jag vet ju att vindistriktet Châteneuf-du-Pape räknas till Rhônevinerna även om området vad jag förstår ligger i Provence. Guideboken jag köpte på hotellet i Arles hette Provence. Där gick gränsen österut redan vid Marseille medan Aigues-Mortes nog fanns med. Häromdagen var vi till Aigues-Mortes och då såg jag att vi passerade departementsgränsen. Därför undrar jag lite var de själva anser att gränsen för Provence går. Kanske vår värdinna skulle kunna ha tid att upplysa oss om detta.
Deras diskussion pågår oavbrutet. Jag försöker höra mig för om samtalet eventuellt får någon paus, men det är svårt att avgöra, när man inte förstår ett dugg av vad de talar om. Ibland kommer det några välbekanta ord som mistral och vinicultur. Tydligen talar de om vinden, som vi känt de senaste dagarna och om vinodling. Men diskussionen går vidare och verkar aldrig ta slut.
Vi är färdiga med vår frukost, så vi stiger upp och tackar för oss och går tillbaka upp på rummet. Väskorna är färdigpackade så vi gör oss snabbt klara och jag börjar släpa ner väskorna till bilen. Då jag kommer in igen står Frun färdig att betala för oss så jag säger åt henne att jag har en fråga åt värdinnan. När hon kommer med kvittot så frågar jag henne om skylten med Vin de Provence och vad som är Provence och om Aigues-Mortes ligger i Provence. Hon verkar ha det hela väldigt klart för sig. Provence är de fem departementen: Var, Alpes-Maritimes, Alpes-de-Haute-Provence, Bouches-du-Rhône och Vaucluse. Det som är bortom Rhône är inte Provence och deras viner är Rhôneviner.
Det var skönt att höra. Nu vet jag det då i alla fall. En annan sak är att man sedan i Arles vill räkna med Camarque med Aigues-Mortes och Saintes-Maries-de-la-Mer eftersom vi och andra turister vill besöka dessa områden. Men det betyder även att vi har varit i Languedoc utan att vi mer tänkt på det. Den lilla trippen gav nog mersmak. Vi undrar vad som finns bortom kroken. Vin har de ju av överflöd och mat lär de nog ha även där.
Vi är färdiga med våra frågor, så vi tackar för oss och går ut på gårdsplanen. Väskorna är i bilen, så nu är det bara att öppna den stora järnporten och sätta oss i bilen och köra ut. Ett raskt skutt ur bilen och järngrinden är stängd och gården är lika tyst och osynlig som när vi kom.
Vår plan är nu att ta motorvägen tillbaka till Cagnes. Först borde vi göra några försök att få fram kontanter, men vi tänker inte ödsla hela dan på det. Dagens största mål är att se Maria Magdalenas kyrka i den lilla staden Saint-Maximin-la-Sainte-Baume. Staden lär vara liten men som många andra städer här har den ett långt namn. Vad jag har förstått finns det fler städer som heter St-Maximin och därför måste man precisera den mer. Det finns antagligen en större stad i närheten som heter St-Baume. Följaktligen heter denna stad St-Maximin vid St-Baume. Klart som korvspad igen.
Kartan tas fram och vi funderar hur vi skall köra för att kunna få tag i kontanter. Vi kunde fara via Arles, men det blir en rejäl omväg. Bankfröken tipsade om Carpentras, men det ligger inte heller längs vår väg. Vi ser Aix-en-Provence, som vi valt att inte besöka på den här resan. Staden verkar jätteintressant, men man hinner inte med allt på en resa. Det är en storstad och stora städer brukar innebära mer tid. Det ligger även en stad, som heter Salon-de-Provence på vägen. Den verkar mindre, men betydligt större än Châteauneuf-du-Pape så varför inte? Då har vi ännu chansen med Aix ifall det inte fungerar..
Frun noterar att de små pengar vi har kvar är sedlar. För att vi skall kunna köra på motorvägen så måste vi ha småslantar. Det är det som gäller, har vi lärt oss. Så vi börjar med att ställa vår kosa mot centrum för att växla lite pengar. Efter att ha kört omkring en kväll så är det lätt att hitta in till centrum. Det är bara några kvarter och så kan jag igen parkera bilen bredvid Office de Tourisme.
När jag blivit ensam i bilen ser jag det växer vild rosmarin bredvid bilen. Intressant. Detta kunde ju bli en trevlig souvenir från byn, så jag stiger ut ur bilen och bryter av några kvistar. Det skall bli skoj att lägga lite i något långkok när jag planerar in något Rhônevin i höstrusket därhemma
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar